När en gråkall nordvästan har blåst in från sjön
och sänt snö över Stenåsens skogar.
Ja, då färgas den mörknande kvällshimlen grön,
strör sitt skimmer vid lador och logar.
Och den yrande storm som gjort dagen till natt,
den är borta, har fortsatt sin färd.
Över stugornas fönster står rimfrosten matt
utav värme från spisar och härd.

Stora tystnaden råder i julaftons kväll
över dignande, snötunga granar.
Och det värmer från rökstock och järnspisens häll,
när den glödande stockelden falnar.
Men ändå dansar röken från skorstenar lätt
över gärden med vindpackad snö.
Den drar bort emot granskogens taggsiluett
för att plötsligt försvinna och dö.

När de blossande skrindorna far genom byn
under julmorgons stjärnklara himmel,
kan vi lyssna till kyrkklockors toner i skyn
i en värld långt från storstadens vimmel.
Och där borta i söder hörs avlägsna skall
och ett brus ifrån Brattforsens fall,
då en rodnad i öst över hed, över vall
sänder ljus över gårdar och stall.

Den levande klangen från kyrkklockors malm
ger ett budskap om tröst och försoning.
I det mäktiga bruset från kyrkorgelns psalm
kan vi skönja Den Eviges boning.
Och om juldagens under i Betlehems stall,
om kerubernas skaror i skyn,
det berättas i kyrkan vid hed och vid vall
för det lyssnande folket från byn.

Man kan resa runt jorden och jaga en dröm,
söka lyckan i avlägsna länder.
Man kan vandra i daggvåta ängar vid ström
och vid milslånga, soldränkta stränder.
Men aldrig förtonar den eviga sång,
som förmälde om nya förbund.
Om den glädje som skänktes en juldag en gång
i den heliga födelsens stund.