Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Till Gullspång kom han flyttandes från Skåne,
en man av sällsynt episk elegans.
Han sökt sig till en sjö där sol och måne
syns lysa med en särskilt fager glans.
Vid Skagern bland de skönaste av stränder
han fann sitt eget vackra lyckoland.
Han var vittfaren och stark
och en jambernas monark
med en vitterhet han lärt i många länder.

Hans dikter flög med lärkvingar mot skyar
i rosa morgnar med ett sällsamt ljus.
De svävade bland gårdar och bland byar
som vävda i ett euforiskt rus.
Om våren fick de isarna att brista,
när kärleken stod hög i Ribbingsfors.
Poesi som tog och gav,
likt en storm från Vänerhav,
som tvang skogarna i Tiveden att rista.

Han fångade de vackraste nyanser,
schatteringar av skuggor i en tjärn.
Poemen blev som dimmors lätta danser,
så trolska som en ros i Fagertärn.
All skönhet fick vår diktare att minnas
en lustgård invid skånska Rössjöholm,
där han växte upp som barn
invid gården med dess kvarn.
Där ett Eden kunde anas och förnimmas.

I tider då Europa stod i lågor,
när krigets vindar skakade vår värld,
han skildrade en annan tid av plågor
då vikingar for fram med sköld och svärd.
Med vitterhet och kunskap utan gränser
om vår forntid och om isländsk sagotid
skrevs hans bok om Röde Orm,
Harald Blåtand och om Gorm
med arkaiska och stoiska sentenser.

Han kom från den lundensiska Parnassen,
en man som mycket sällan skydde storm.
Som vikingen berest i salta vatten,
med tunga mer skanderande än Orm.
Likt skepp som nästan aldrig låg för ankar
i väntan på en gynnsam aktervind
gav han ädelt glamorös
kärlekslycka åt en tös,
som gick stolt vid Ribbingsfors i drömska tankar.

När solnedgångens breda, röda vingar
spred skimmer över Skagerns vackra sjö
då växlade de löftets gyllne ringar
till klockklang som förnams från Finnians ö.
De skönjde nog en palmgårds gröna grindar
vid palatset i Kalifens sköna stad.
Till en lund med blommigt gräs
in bland öar och bland näs
fördes näktergalens sång med ljumma vindar.

Nu blickar han mot Vänerporten Gullspång
från serena höjder i eterisk sfär.
Från fågeln på hans gren hörs upphöjd lovsång
till Vänerhavets vidd och blanka skär.
Han diktar med den ädlaste patina
stellära rymders finaste sonett.
I sideriskt stjärneljus
hör han Skagerns milda brus
om poeten som vill världarna förfina.