Ädellövskogen står rik.
Såtens kalkkärr vajar skönt.
Skimrar i skir mosaik,
ängarna lyser av grönt.
Alvar med kalkhäll och grus.
Skönsång i storekens sus.
Mulmekars stammar tycks myllra av liv,
utav läderbaggars kiv.

Men fågeln lystrar på sin gren i skogens slyn.
Den dyker blixtsnabbt mot en sork i våtmarksdyn.
När bytet spetsats av hans näbb i kärrets lagg
får det sin plats i skafferit på törnets tagg.

Törnskatan sjunger med smäktande ton
inne i hedmarkens snår.
Kommer från söder, från Afrikas Horn,
kvittrar om värme och vår.
Sången går lågmäld bland törnen och slån
bort emot fuktäng med hjortar och rån.
Letar sig fram med en munter refräng
till rikkärrets blomstersäng.


2. Borta i rikkärrets rand
lyser orkidéers prakt.
I anrika ätternas land,
i en förtrollande trakt.
Uppe vid hagmark och ängd
står gullvivor, brudbröd i mängd.
Drakblomman ståtar i underskön nejd
med en prakt förutan hejd.
 
Men plötsligt går den till attack i barrskogsbryn.
Den kommer som en dödens bringare från skyn.
En liten ödla som just drack av darrgräsdagg
har naglats fast i skafferit på törnets tagg.
 
Törnskatans landskap är lågt och har rymd,
ängsmark med buskar och häck.
Den sitter i skaten och håller sig skymd,
vakar vid kärr och vid bäck.
Dräkten är rödbrun och skimrande vit,
den häckar i maj när den just kommit hit.
I Såten den sjunger sin härmsång i ro
vid rikkärrets guckusko.