Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Snart höstens hårda vindar skall dra fram vid Ö och Berg
och skogarna skall lysa med den första frostens färg.
En kravlös skog skall öppna sig och sluta oss i famn.
Det sköra och det sköna för den irrande i hamn.
Gemenskap med en gången tid är länken till vår själ,
vi speglar oss i saknaden av dem som ville väl.
I skogarna vid Vänern finner själen resonans.
Förändrar oss, berör oss när en höstvind går till dans.

Vi älskar att få vandra fram i skogars katedral
och finna allt det sköna in i trädens svala sal.
Till samspelet med skogen, klädd i höstens högtidsdräkt,
har vågor rullat fram till oss med Väner-vindens fläkt.
Vi känner bäckens väntan i ett outgrundlig porl,
i asparna som darrar i ett evigt stilla sorl.
I skogarna som lyssnar, in i ekskogens gemak,
står längtan till det högsta, till en sanning evigt rak.

Vi längtar höstens härlighet i gränsland vid ett bryn,
ett ögonblick av äkthet i ett evigt ljus från skyn.
Vi söker allt det sanna och en tystnad utan ord,
en vila som kan skapa fred och frihet på vår jord.
I vördnad för en stillhet bortom rit och ritual
står strandskogen vid Vänern grann i höstvind kyligt sval.
Den bjuder oss att söka efter Sanning som är höljd,
som bringar läkedom och tröst, i gröna skogar döljd.

I avskildhet från världars brus står granskogs gröna hägn,
som läker och som lugnar likt ett stilla sommarregn.
Ur tystnaden och lugnet vid en fridfull Vänervik,
står andlighet som helar och gör bygden sann och rik.
En del av något större med en närhet till vår strand
har plats vid vida vatten i Vårt vackra Vänerland.
På stigar under träden i ett skogsbryns pelargång 
går ekon från förfluten tid med viskningar och sång.