Det borde varit stjärnor men blev en längtans sång
med toner ifrån sävens sus och och vågors milda gång.
En skir gestalt i natten
vid silvrigt blanka vatten,
om morgonen försvunnen,
i drömlik dimma höljd.
En saga skyggt förrunnen,
i bleka skyar döljd.

Det borde stått ett stjärnljus kring Berga Herrgårds bal,
kring jungfrurna i Dresden in i tempel och i sal.
En lövskogskransad fägring
blev skör och sårbar hägring,
en dagdröm i ruiner,
en färgad lykta släckt,
bland vissnade rubiner
i tidig morgonväkt.

Det borde stått en strålglans i kärleksdiadem
vid Värmelns sköna vatten under junimånens sken.
I paradisiskt stjärnljus,
i Sagans rika lusthus
till botten tömdes bägarna
med sorg som dröjt sig kvar.
Men ändock fann han vägarna
dit ingen annan far.

Hans dikter blev till smycken med återklang från Byn
Som lekarna vid Alstern och som lärkors sång i skyn.
Klangfullt som fiolen,
vekt som skogsviolen,
komna för att värma,
att ge en hemlös rot.
Att drömmarna sig närma,
allt för sin kärleks bot.

Han for på Gralens vingar dit ingen annan nått
med gåvor från Parnassens höjd som ingen annan fått.
Madonnorna som pockar
med vin och vackra lockar
blev ljusets stjärneänglar
i skaldekonstens slott.
Som blommors kalk och stänglar
i morgongåva fått.