Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

1. Över Vänerlands vidder i midvinternatt 
lyser tindrande stjärnor vid holmar och gatt.
Månen står över skogarnas taggsilhuett
med den lyster som natthimlen gett.
Över mullrande isar syns blåfärgat sken
som vår himmel kan skänka när timmen är sen.
Köldens järngrepp har ökat och dimmorna lyft
när en snöstorm bedarrat och flytt.

2. Under stjärnbestrött fäste med rodnad i öst
går en vindil med drivsnö och midvinterns röst.
Över virvlande töcken av gryningskristall
glänser östhimlen blå som metall.
Stora tystnadens köldgröna skyar strör ljus
över frostvita gärden kring gårdar och hus.
In i snötyngda granskogars flimrande dis
ligger strömmarna bundna av is.

3. Över månlysta skogar med gnistrande snö,
över skärgårdars mönster som smyckar vår sjö,
står det mäktiga ljus som försilvrar vårt land
invid Vänern från strand och till strand.
Under grönskimrad himmel vid minnenas fjärd,
ståtar frostklädda skogar i Vänerlands värld.
Uppenbar är den skönhet som Skapelsen gett
i det vackraste landet vi sett.

4. Då vårt Vänerlands gryning syns nalkas i öst
bär den bud om ett löfte, en visdomens röst.
I förundran för ljuset som dagningen tänt
skänks ett ord som Den Allvise sänt.
När Guds son kom till Jorden i mänsklig gestalt
gav han lärjungar uppdrag att vara ett salt,
att förvalta en Skapelse underbart skön
som en gåva, ett svar på en bön.