Hör hur kyrkoklockor ringer över stad och över land
och förtonar över Kinnevikens strand.
De har kallat oss till Nyårsbön i nära tusen år
med en tro som evigt lever och består.
Vindar vandrar över fjärden, nattens stjärnor andas vidd,
bringar stillhet av en Evig Konung smidd.
Med kristallers klara vatten kvillrar bäckars silverton,   
öppnar portarna till Hoppet och till Tron.

Bortom stiglöshetens skogar växer vita skyars glans
och de fjäderlätta molnen går till dans.
Stjärnor speglar sig i isar vid den vida vassens rand,
och strör silver över skärgårdsöars land.
Över Slottet står en måne både gnistrande och klar,
den berättar om den stormaktstid som var.
Då noblessens alla stormän högtidsklädda gick till bal
och drev maktspel i gemak och riddarsal.

Över Kinnevikens spegel står ett Salighetens Berg
med en hjässa fylld av former och av färg.
Där har kyrkoklockor ringt till bön i tusen utav år
med en silverton av andlighetens vår.
Nu står berget klätt i nyårsvitt och ringer ut sitt kall
invid Vänervidd, vid hedar och vid vall.
Det berättar med den andakt som är bräddad utav tro,
om en källa som ger frid och skänker ro.

Lätta snömoln sveper skären i opalens färgers ton,
stjärnor gnistrar i den absoluta ron.
Vi förnimmer nya världar där som stjärnor föds och dör
i ett land med blåa ängar ovanför.
I ett stjärnhav som känns nära finner Skapelser sin form,
Nya stjärnor föds ur Vintergatans storm.
Från armador gryningsklara kan vi ana sfärers sång
bortom Karlavagnens ljusa tistelstång.

Vänervärlden excellerar under Vintergatans prakt,
under nyårspsalmers brus likt katarakt.
Vänerns vidder bär en skönhet av den blåaste nyans,
där har vandringmoln och vindar bundit krans.
Med ett himmelskt panorama vid den stora örnens strand
smälter Kinnefjärden samman stad och land.
Låt oss vandra upp mot kyrkan i en stjärnenatt astral
till Den Allra Högsta Visans egen sal.