Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

1. Han kom ifrån Munkarnas ängar
men såg inte blommornas sängar.
Av sorg och förnekelse bruten,
ur bröders gemenskap förskjuten.
Vid rasbrant och vilda raviner,
längs vindlande stig och drumliner,
där hade han stannat och lyssnat
och tyckt att all fågelsång tystnat.

Men bortom Bergets Stora sal
han fann en drömlik smultrondal.
Där hörde han i dimsvept sol
en tredje gång att göken gol.

2. Han hörde från Högkullens hjässa
en klocka som ringde till mässa
med ekon av tidlös försoning,
en röst från Den Eviges boning.
Den minde om balsam från träden,
den blommande Skapelsens kläden,
den vildhonungsdoftande gläntan
och koltrastens sång om förväntan.

Vid bäckar och vid Källans hägn
det föll ett aftonstilla regn.
Det ödesmätta mörkret vek
för böners kraft och vindens lek.

3. Han byggde med ädel patina
vid Källan som aldrig kan sina
tre lövhyddor örtagårdssköna
av kvistar så glänsande gröna.
Han leddes av drömlika syner
från öknens och Uttågets dyner,
visioner från lövhyddofester
med profeter och Herren som gäster.

I bladverkssilat ornament
en förlåt lyfts, ett bud blir sänt
Det vittnar om en öppen grind,
som smyckats av en Andens vind.