Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Höstblek står solen vid lågväxta tallar,
vandrar så sakta mot låg middagshöjd.
Den lyser mot stormyrens frostiga knallar
med småvuxen björkskog, av höstvindar böjd.
En slingrande bård utav aspar och alar,
klädda av rimfrost förtrollande skönt,
ståtar vid kärrskogens gömslen och salar,
i myrarnas rike av Skönanden krönt.

Det grå morgonljuset som silas av träden
blänker i vitmossors silvriga dräkt.
Det suckar i höstskogens frostiga kläden,
som vajar i vildmarkens doftande fläkt.
Aspdungens hängen i myrlaggens dimma
dallrar i vindarnas toner och takt. 
Skönheten skälver i gryningens timma.
Höstfärger blandas av höstlövens prakt.

Det knäpper av klövar i granskogens rike,
fram går en skogskung där ljungen står tät.
Den mäktiga kronan lär sakna sin like,
i vildmarkens skogar ett stort majestät.
Han lägger sin krona på älgkvigans manke,
en uråldrig handling, en uråldrig scen.
På tidernas gång har han inte en tanke,
när blodströmmen svallar och hösten är sen.

Jag stannar vid myren där tranorna häckar,
hänförd av skogsdoft och stigarnas stråk.
Myrlandets vidder och strömmande bäckar
talar sitt sorlande eviga språk.
Mot kvällen står myren i natthimlens fönster
och vildmarken ryms i ett flimrande ljus.
Från åsarnas höjder ses stjärnhimlens mönster 
och skogarna sjuder av nattbrisens sus.