Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Solen sjunker bortom skogarna vid Dalslands höga berg,
tunna dimmor står vid Kinnevikens strand.
Vassar bugar sig i skymning, som bär blåa dagrars färg,
för en nordlig vind som sveper in mot land.
Invid sandig vik med aspar ryms jungfrulighetens land,
milda strömmar följer sluttningar mot sjön.
Vikens vattenspegel färgas röd av solens sista brand, 
himlens rodnad skänker kopparglans åt Ön.

Skogars andetag för grandoft till vår vita vintervik,
månen stiger upp mot tusen stjärnors päll.
Vänerns vidder skänker frihet och en silverglans så rik
i adventstid i vår väntans längsta kväll.
Stjärnor tindrar som briljanter över norrskensflammors dans,
över is som strör reflexer till vår Ö.
Som en hägring, som en dröm står silverskärans vita glans
över Eken, över slottet vid vår sjö. ÷                             

Vi hör isarna som mullrar när de gnags av ström och vind,
Kinnevikens blanka spegel ligger blek.
Stränders sken förgyller aspar, ekar, granar, fur och lind.
Dimmors bankar slits itu av vindars lek. 
Ifrån skogars mörka tjärnar kommer doft från frusen starr
där de gåtfullt svartblankt speglar månens ljus.
Ifrån myrarna för vinden en balsamisk doft av barr,
skogars tempel bär en ton av psalmers brus.

Under vinternattens tystnad blottas Evighetens kall
i ett töcken över uddar, över näs.
Vackert, mäktigt anas Längtan bort till Vänervågors svall,
till en strandäng med ett frostförsilvrat gräs.
I ett skimmer står vår väntan på en kärlek utan gräns,
i en vindil anas Löftets klara Ord.
Såsom norrsken reflekteras i en våg som hörs och känns, 
kommer julens glada budskap till vår jord.