Bland Mariaträdgårds blomster mot en korsgårds vita flor
gick en nunna fram i tidig morgonsol.
Från en paradisets förgård, där som klosterliljor gror,
kom en väldoft av lavendel och viol.
I det tysta morgonljuset in i örtagårdens frid
fann hon vilan som hon aldrig funnit förr.
Vid en port med evig tystnad stod en ros från Jungfruns tid
med en färg som från en öppen himladörr.

Jord och grönska byggde broar, ros och liljor gav en hamn
åt en kungadotters  väg från kamp och krig.
I pomarier med fruktträd, i en klosterkyrkas famn,
fann hon balsam på Madonnaliljors stig.
Genom kryddblads gröna mattor in i läkeörters lund,
in i silvergrå olivträds paradis,
där gick Anna för att bedja i en arla morgonstund
i försoningsljus på ökenfolkets vis.

I en rosensållad trädgård kring en korsgårds täckta gång
stod ett hav av vita blommor kring ett kors.
Från en purpurfärgad pergola ljöd nunnors ottesång,
hymn till bruset från fontäner och från fors.
Sankta Anna sjöng om Ljuset under rosig morgonsky
i en lovsång om en evig källas porl.
Från den stenbelagda rundel där Maria stod staty
sjöng hon ära till det Sanna vattnets sorl.

Men i vitterhetens tempel som spred kunskap, satte spår,
i all tystnad under jättealmars tak,
kände Anna stundom längtan till sin barndoms gröna vår,
hem till Husaby och Kungsgårdens gemak.
Till en skogstjärn svart som natten och till ängder vid Flyhov,
till ett skimmer från en soldränkt Vänerstrand,
till två källors klara vatten och till faderns stolta hov
fördes Anna fram i fagra drömmars land.