Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Under Djurgårdens väldiga ekar en gång
gick greven med spänstiga steg.
Begiven på rytmer och skön ottesång
besjöng han var äng och var teg.
När vårsolen steg över berget i öst,
då log den åt Rudenschölds röst.
Och Djurgårdens lummiga holmar och näs
stod gröna av spirande gräs.

En bildningens rese av mäktiga mått,
en eldsjäl i stort och i smått.
Vördad av folket i kojor och slott,
han önskade mänskor allt gott.
Som Wennerbergseken en ädel gigant,
en ädling att luta sig mot.
Åt grenar som strävar mot ljus som är sant
kan kunskap ge näring och rot.

All vetskap förvandlar det sura till sött
som öknarnas vatten i Sur.
Bryt upp, dra iväg ifrån allt som är dött
som Abraham gjorde från Ur.
Ställ er vid rodret, känn doften av sjö.
Sök frihet i kunskapens hav.
Så manade greven ifrån Kållandsö:
Räds inte bildningens krav.

All okunskaps mörker ges ljus och får färg.
Förkovran är frihetens nav.
Som Mose fick kunskap på öknarnas berg,
då ormen förvandlats till stav.
Han drog ut ur skuggan med upplyftad hand,
fick ledning av eldstod och sky,
på väg mot all kunskaps förlovade land
där kroppen och själen blev ny.

Vår greve han ägde den invigdes skatt,
fick kraften ur ekskogens sus.
Med insikt att gryningen följer på natt,
att människan bär på ett ljus.
Han följde sitt uppdrag och lydde en röst,
högt över formernas värld.
Kallad av Ordet att vara till tröst
fjärran från tidernas flärd.

Han var en den ständiga rörelsens man,
en ädling med snille och smak.
Lögner och falskhet han lyste i bann,
en kallelse evig och rak.
För kunskap och bildning han byggde en bro.
Stod upp för de arma och små.
För plikt och förkovran, för heder och tro
han kämpade tappert som få.

Vid Djurgårdens stränder i ljum morgonbris
med glimt av sakral harmoni.
En spegel av Eden, ett Guds paradis
med kärlekens ljus däruti.
Det sannaste ljuset i små, små fragment.
Den Eviges närhet i vind.
Allt syns som det vore av Himmelen sänt
från kunskapens vidöppna grind.