Text: Arne Appelqvist   Musik: Katarina Torgersson

Majvinden leker sig fram över ön.
Den kommer från Fröfjordens stränder.
Den suckar och svävar mot skyn som en bön
och flyger bland vassvikens änder.
Stiger mot himlen, Herren att dyrka,
sjunker och studsar mot Valbergets häll.
Avtar i styrka, bort mot vår kyrka,
famnar i vördnad Marie Kapell.
Stannar vid Ängen i Ekbackens rand.
In över land.

Vid stugan i Ängen där sitter min vän
och drömmer sig bakåt i livet.
Han lyssnar till vinden och känner igen
det som i Bibeln är skrivet.
Om fröet som bidar, fullt av förväntan,
på att förädlas till böljande säd.
Skogen som jublar, liljan i gläntan,
roten som föder ett växande träd.
Ängen den står där så underbart grön.
Förstummande skön.

Farfar är gammal men ståtlig som få.
Han sitter i gungstol och drömmer.
Van vid att plöja, att harva och så
vet han vad åkerjord gömmer.
Minnena skrider genom de tider,
då nödåren krävde sin hemska tribut.
Farsot som plågar, folket som lider
tvangs söka lyckan i land västerut.
I tankarna minns han att ungdomens vän
kom aldrig igen.

Nattbrisen vaknar, står upp och tar fart.
Ett svävande moln viker undan.
I Ängen det lyser en läslampa klart,
farfar han grips av förundran.
Hur Salomos tempel, Herren till heder,
byggdes en gång upp på Morias berg.
Av guld och av silver, marmor och ceder,
av ädla stenar med lysande färg.
Vid invigning stod i den utvalda stad
Kerubernas rad.

Farfar han slumrar i senvårens kväll.
Han drömmer att stjärnklara nätter
stod över ungdomens ringaste tjäll
vid rågfält på milsvida slätter.
Att folket kan vandra, hjälpa varandra
fram genom livet, de sina till värn.
Följsamt till Skriften, fädernas anda,
med seniga armar och händer av järn
dansar han nog i De Saligas Ängd.
Bland rosor i mängd.