1. En vårnatt vid Sjöråsens drömfagra vik,
när vitsippan blommar i strandskogens flik,
då lyser primörer i löväng och lund.
I landskap som skiftar från stund och till stund.

En lekgädda vakar vid vassvikens rand,
då båten vi färdas i närmar sig land.
Kring stäven, i fören, står bogvattnet vitt
i vågor som skapats att röra sig fritt.

Vi går där försoningens våg rullar in
vid stränder där marken är din och är min.
Där vitvattnet skummar, slår in över land,
och vassarna vaggar vid stormsliten strand.


2. Vårkylans vindar drar in ifrån sjön.
Det rister och rasslar i strandängens lönn.
Vår nying den knastrar och fladdrar i vind
och sprider sin värme till utsprucken lind.

En vandring bland örter ger kraft åt vår själ.
Den gör att vi vill hela världen allt väl,
då vårfåglars kvitter och vingslag i skyn
kan låta som psalmsång från kyrkan i byn.

En ton från det forna, från det som var förr,
stiger mot skyar, mot himmelens dörr.
En krusning i vattnet den blir till en våg
mot strandteg där fäderna sådde sin råg.


3. Vid svartvattnets edor i slingrande ån,
där skrönorna anade näckar och rån,
hörs nattskärran dyka i vårdunkel natt
att fånga sitt byte i nylövat kratt.

Månskenet sipprar från lövverk i al
och upplöser mörkret i Sjöråsens dal.
Den strävsamma bävern kan simma i porl
och lyssna till bakvattnets eviga sorl.

Vi lyssnar till fräsande virvlar från fors
och vandrar vid kärrdragens blommande pors.
Det doftar från skogar, från nyvuxna barr,
från våtmarkens tuvor med ängsull och starr.


4. Asplöven dallrar på asplövens vis
med särskilda toner i vårnattens bris.
De viskar och tisslar vid gråbergets häll
om allt som är dolt under himmelens päll.

Horsgökens gnäggande hemlighet hörs
och vårnattens kyliga stillhet berörs.
Andromedas töcken står ljust över strand
i livsglädjens vik, anemonernas land.

Vi ser upp mot Högkullens mäktiga krön,
som tecknar mot himlen en bild av en bön.
Till världarnas Herre som gett oss allt skönt
en vårnatt då Skapelsen skimrar av grönt.