Hem | I Vänerland

I Vänerland

sånger om Vänern, Kinnekulle och Kållandsö

Varmt välkommen till I Vänerland!

Under åren 2012 - 2024 har ett stort antal dikter och sånger skapats inspirerade av Vänerlandets vackra och mäktiga natur och dess intressanta och spännande historia - sånger om Vänern, Kinnekulle och Kållandsö. Samtliga dikter är skrivna av Lidköpingspoeten Arne Appelqvist och med tonsättningar av Katarina Torgersson.

Läs mer om projektet genom att klicka på rubrikerna i menyn ovan.

Under våren pågår arbetet med en tredje komplett utgåva av sångboken

I Vänerland - sånger om Vänern, Kinnekulle och Kållandsö
med beräknad utgivning sommaren 2024.

- Ny utgåva på gång! -

Forshemsviken i pingsttid

Skymningen sänker sig mjukt över viken,
vänligt och varmt en begrundande kväll.
Solen går ner över Vänerlands riken,
mörkret syns tätna vid Gråbergets häll.
Dagrarna speglas med solguldsreflexer,
lyser med färger som vårarnas ginst,
dröjer sig kvar om än skuggorna växer,
sänder ett bud, det är helg, det är pingst.

Ute från Vigeln hörs storlommars varning,
det urtida vildvattnets ljungande ljud.
Storvänerns häroldars rop och förmaning
växer med ekon till starkt förebud.
Vassarnas fåglar begrundar och lyssnar,
söker sig skydd in i Rivenäs vass.
Snattrande gräsänder stannar och tystnar
Kniphanen slutar att vårda sin stass.

Solen försvinner i blygråa skyar.
Vinddrivna molntrasor drar emot land,
söker sig in över Österängs byar,
sveper i dunkelblått Sandvikens strand.
Vindstötar kommer med fräsande vågor
i vällande, svällande obändig färd.
Borta i väster står Vänern i lågor,
tidlösa krafter från urgammal värld.

Ett ruvande mörker med darrande muller
föds ur ett åskmoln då kvällen är sen.
Tungor av eld och ett ljungande buller
slungas med guldspjut mot Sikarnas sten.
Människor bidar i hudlös förväntan,
väntar på solskenets helande kraft.
De blåsvarta dagrarna föder en längtan
till ljus och förvissning som fäderna haft.

Arla i Ugglebos fagraste skärgård
rör sig en farkost som legat i lä.
Följer den flyende molnskuggans guldbård,
smyckad som Arkens akacieträ.
Borta är åskvädrets blixtar och dunder.
Markerna ångar av blommande pors.
Regnbågen vittnar om pingstdagens under.

Om löftet som gavs vid Försoningens kors.

I pingstens gränsland vid Vänern

Till hänryckningstidens besjälade lundar
går gränslandets eviga brus från vår sjö.
Länkar till helhet när pingstdagen stundar
sitt ordlösa budskap till Berg och till Ö.
Vördnad och väntan i vindarnas fläktar
går bort mot ängar med vitsippors dräkt.
Markerna doftar av vårblommors nektar,
dofter som surrande humlor har väckt.

I Alltet av skönhet som pingsthelgen bjuder,
lyser allt skapat i vårhimlens glans.
Skapelsen står i de vackraste skruder,
sakralaste bonad med yrande trans.
Ett bråddjup av andlighet, kärlek och längtan,
där Evighet anas i blommornas Sal.
En länk till det fagra som skälver av trängtan
där tystnaden dväljs i en prunkande dal.

En rodnande himmel i Vänerlands riken
bär floder av Ande, av kärlek och tro,
när morgnarnas dimhav har lättat vid viken
och daggen på ängarnas gräs gått till ro.
I vitsippans lundar och skogarnas tempel,
i vildvita landskap med läkande saft,
har kyrkorumsstillhet och tro satt sin stämpel,
evighets ljusning med vördnadens kraft.

Vilan i tystnad och försommarruset
bryts av ett dån när en stormvind drar fram.
Tungor av eld i det bländande ljuset
går över bergens och åsarnas kam.
Flammor berättar om pingsthelgens under,
drar över Vänern med åskvädrets front.
Snart segrar solen mot blixtar och dunder,
helar och läker vid blå horisont.

Kom låt oss vandra vid Berg och vid stränder
i rytmen av gryning och skymning vid sjön,
lyssna till budskap som vågorna sänder,
skåda hur ekarnas klädnad blir grön.
Vandrarens längtan och Skapelsens under
tolkas av bränningars, strandskogars sus.
Minns att en vårnatt bär lyckliga stunder
invid vårt Vänerhavs bländande ljus.